Min morgon.
Jag har perioder av total depp. När jag sjunker så djupt ner att jag knappt orkar ta mig ur sängen. Har hittills alltid ändå klivit upp, tack och lov, men fasar för att det skall komma en dag när jag inte längre orkar. Jag balanserar på ruinens kant ibland.
Tack och lov vet jag att dessa perioder går över, förr eller senare. Och det är nog tack vare att jag Vet det som jag ändå orkar mig upp dessa mornar och går till jobbet. Jag äter antidepressiva, väldigt svag dos, men de gör verkligen skillnad och är min räddning många gånger tror jag. Märker direkt skillnad när jag missat att ta lilla tabletten några dagar. Sen vet jag att jag säkert skulle kunna sluta. Det är så pass svag dos och om jag trappade ner rätt så skulle jag nog må likadant som nu. Men jag är inte villig att testa just nu. Inte under vintermånaderna. Det är tillräckligt tungt ändå just nu.
Hur som helst, Imorse var jag på bra humör och inte nere i någon svacka tack och lov.
För… det fanns många tillfällen att bryta ihop om än så bara för några sekunder. Men jag Valde att ta det med en klackspark…
- Snozzar fem minuter för länge
- Hittar inga kläder som passar/sitter bra
- Ser fruktansvärd ut i håret – som om jag gnuggat ett margarinpaket i hårbotten… vilket jag Inte gjort… så vet inte vad som hänt.
- Ska göra gröt, och sölar typ hälften av teffmjölet utanför på spisen så en bränd lukt sprider sig i köket.. Suck!
- Inga ungar lyssnar, eller så pratar de så mina öron nästan trillar av.
- Väl ute med alla ungar i bilen – går inte ens in på tiden mellan frukost och avfärd.
- Eller jo, Jag gör Världens vurpa ute i sön när jag ska hänga upp sladden till motorvärmaren. Tänk er ett fallande träd, eller en elefant… Hela högra skinkan dyblöt
- Kör iväg och kommer halva backen – och möte skolbussen! Bara att slänga i backen – efter att ha stängt av helljuset som tydligen irriterade föraren i mötande fordon…
- Färden nerför backen – utan sikt bakåt i vare sig backspegel eller sidorutor platsar i en komedi… Tänk er en väldigt onykter pingvin som försöker backa en minibuss…
Men sen så lämnade jag alla ungar på skolan, Utan sura miner. De hade till och med kunnat komma överens vad de ville ha till middag idag – Nuggets och Hamburgare med ris till. Check!
Vad vill jag ha sagt med detta inlägg då?
Jo att man har Bra dagar och man har dåliga dagar men man skall aldrig ge upp. Allt blir enklare med självdistans. Att kunna bjuda på sig själv fastän man gör bort sig och ställer till det, är virrig och klantig…
