När frustrationen tar över och man bokstavligen dunkar huvudet i väggen, eller badrumsskåpet. Där var jag imorse, och har fortfarande en dov huvudvärk efter dunkandet och en liten antydan till bula..
Mitt utbrott hjälpte inget kan jag lova. Sonen blev bara än mer frustrerad och så arg på mig.
Ett väldigt dåligt sätt att lösa en konflikt.
Men ibland tar allt tålamod bara slut och jag vill bara lägga mig på golvet och gråta…
Men istället så dunkade jag huvudet så hårt jag orkade mot något hårt …
Det är inte min son som har svårigheter, det är uppenbarligen Jag som behöver hjälp…
… Ibland kan jag bli rädd för det. Att det är jag som skapar alla problemen, att det är jag som är orsaken till att inget fungerar. Att jag är en ”sån där mamma” som gör mitt barn ”sjukare” än vad han är. Att jag är en mamma som ”hittar på saker”, övertolkar och analyserar.
Jag vet med mig att jag kan vara lite hypokondrisk ibland, både gällande mig själv och gällande min son. Att jag kan ha en övertro på sjukvården och gärna vill söka vård när min son blir lite sjuk. Till exempel om han har ont i örat så vill jag gärna åka och kolla det på hälsocentralen direkt och så vidare… Men det vill jag tro handlar om att jag bara är lite väl överbeskyddande mot min son. Och att det beror på att jag ofta har ett ”katastroftänk” kring allt i mitt liv…
Träffar på föräldrar (mammor) i mitt jobb som lägger mer problem på sitt barn än vad som är verkligheten. Ofta handlar det om förälder som vill se och hitta diagnoser och sjukdomar som inte finns. Allt kring barnet övertolkas och det läggs till symtom. Det är säkert inte medvetet.
Och det är väl det som skrämmer mig mest. Att jag själv inte är medveten om vad jag gör? Att det är jag som är knäpp, och inte mitt barn som har svårigheter… För det är ofta jag känner så – att det är MIG det är fel på. Att det är jag som misslyckats med att uppfostra min son, misslyckats med att ge honom rätt verktyg för att klara med omvärlden. Jag blir rädd att jag istället för att se det egentligen problemet så söker jag diagnoser och förklaringar utanför mig själv och mitt ansvar.
Sen antar jag att det är vanligt att tvivla på sig själv. Att man lyssnar på omgivningen som säger att jag bara har en bortskämd och ouppfostrad skitunge som inte kan bete sig och lyssna som alla andra barn .
Men jag är inte ute efter någon diagnos. Jag vill bara att min son ska få rätt stöd och hjälp, och att även jag ska få det för att kunna ge min son samma rättigheter och tillgång till utbildning, skola, hälsa och vänner som alla andra – även fast han inte passar in i den fyrkantiga formen. Att min son ska få ett gott mående.