Suck

När man visar klipp på Greta från hennes tal inatt för sonen och han tycker hon är så bra! Och sambon går förbi och säger sarkastiskt ” Hon har verkligen blivit bra på att skådespela”…

Sonen blir irriterad och fråga argt om han inte bryr sig om miljön? varvid sambon blir förbannad och börjar skälla på sonen varför han tar sig ton mot honom…

Mitt liv i ett nötskal. Sambon blir arg och irriterad när min son säger emot eller ifrågasätter något och min son blir ledsen när min sambo är ironisk/otrevlig/taskig…

Omstart av VK

Första gången, januari 2008 hade hela 15 kg smugit sig på… och jag fick nog!! 3 månader senare var det mesta borta och lagom till sommaren var jag 15 kg lättare och mer tränad än jag någonsin varit!!! Men inte stoppade jag där tyvärr… drog på mig en mycket osund inställning till mat och träning.. =/ och efter sommaren gick jag in i den där berömda väggen. Men jag kämpade mig tillbaka både fysiskt och psykiskt och i maj året efter sprang jag Göteborgsvarvet – och det med en liten skrutt i magen.. ; )

2010 , Gravid, 20 kg plus.. varav 15 försvann inom 2 månader… de där sista fem var envisa men försvann lagom till skrutts 1 årsdag.. och sen försvann 3 till… vilka inte var så sunda kilon. Lite depression igen … men sommaren och hösten om följde plussade på… och sen 6 kg smög sig på och nya tag med VK

2015 var jag tränad och nöjd, den sommaren vägde jag 2-3 kg från min målvikt men trivdes, var lycklig och kär. Tränade regelbundet och var glad i livet. Sambokilona smög sig på i sakta mak och sommaren 2018 visade vågen på 15 kg från målvikt… och tills nu har ytterligare 2-3 kg smugit sig på…

Så nu är det 17 kg som ska bort !!! Inser att det är orealistiskt så mitt mål är nu 12 kg ner på vågen!

Drömmar om hus…

Fascineras alltid av människor som har det så organiserat och välplanerat i sina hem. Som har matchande handukar och duschdraperier och lyxiga tvålar på handfatet och alla flaskor inställda i rena vita skåp. Som har tidningar framlagda på vardagsrumsbordet som en del av inredningen så att det ser så där hemtrevligt ut. Som har rena diskbänkar och städat i besticklådan. Fascineras av de små detaljerna som gör helheten så enhetlig och mysig.

Kan skrämmas av vad folk skulle säga om de kom hem till mig, till oss. Jag har sedan jag flyttade hemifrån alltid haft svårt för att organisera och inreda. Det ligger verkligen inte för mig. Jag har ingen koll på såna saker. Kan försöka men slutar med att jag blandar så många olika stilar att det bara blir ett kaos. Jag har blivit bättre med åren, kanske mer hittat Min stil, och vad Jag gillar… och kanske även lärt mig att börja släppa försöken att passa in i andras stilar och inredningsdetaljer.

När jag flyttade in hos min sambo i hans hus så var ingenting mitt och jag kan fortfarande känna att jag inte bor där ”på riktigt”. Har gjort om sonens rum och vardagrummet på övervåningen så där kan jag känna att jag trivs och hör hemma. Där har jag kunnat ha alla mina filtar och kuddar i mina färger.

 

Jag har länge drömt om en stuga med loft. Har bilder i huvudet av hur jag skulle vilja bo. Hur mysigt det skulle vara och hur jag skulle inreda det….

Loft hus

Men det är bara drömmar…

Att inte orka men man måste

När man tänker att ” Nu orkar jag inte mer!” men man vet att man gör det. När både kropp och själ skriker av utmattning och uppgivenhet – men man ändå vet att man inte kommer att ge upp.

Man kan inte ge upp, ge efter. För vad skulle hända då?

Inget skulle ju bli bättre. Det vet man. Så man fortsätter ändå. För man vet att det inte finns något annat alternativ.

Ibland är det nära. Då gråter man en hel dag. Låser in sig på toaletten. Stänger dörren till sitt kontor. Gömmer sig i täcket när man kommer hem. Tar en dusch för att dölja tårarna. Gråter sig tyst till sömns. Sen dagen efter är allt som vanligt igen och man kämpar på ett tag till. Tills nästa sammanbrott kommer.

Ibland kan det faktiskt gå bra ett tag. Saker och ting rullar på. Sonen går till skolan på morgonen. Han har en bra dag. Bara ett eller två utbrott. Jobbet rullar på. Man skriver klart, har bra möten och hinner hem i tid. Man är en glad och rolig sambo som inte gnäller och bråkar.

Men man vet alltid att kaoset, utbrotten, tårarna, ilskan och alla bråk lurar runt hörnet. Man vet att det bara är en tidsfråga innan nått går snett.

Man låter sonen duscha för länge på morgonen så varmvattnet tar slut och sambon blir arg. En kedjereaktion och så är allt igång igen. Det finns heller ingen frukost hemma som sonen äter så man får åka förbi affären på vägen till skolan och köpa något. Utan frukost blir hela dagen förstörd. Det går fortfarande att rädda denna dag. Sonen kommer glad till skolan. Berättar för alla att han ätit sushi till frukost. Jag ser reaktionerna, hör kommentarerna men jag orkar inte bry mig. Kan inte uppbåda så pass med energi för att försvara, förklara. Jag är bara så lättad och så glad att min son är på skolan och är på bra humör.

Åker till mitt jobb och vill bara gråta. Anspänningen släpper. Jag slappnar av för en liten sekund. Och då kommer tårarna. Vet att jag inte kan gråta nu. Alla skulle fråga och undra.

Och vad ska jag svara? Jag är bara trött. Det har varit en bra morgon trots allt. En bra morgon som får mig att gråta av lättnad.

 

Ute och cyklar

Ingen träning idag. Hade tänkt boka men så hejdar jag mig själv och tänker, Varannan dag till en början. Gärna ta en lunchpromenad istället.

Har träningsvärk idag i hela kroppen efter gårdagens 30 minuter Core… Snacka om att jag är totalt otränad. Kunde ju inte ens få kontakt med de flesta muskler… Pinsamt!!

Men nu kan det ju bara bli bättre ju fler gånger jag tränar!! Positivt peppande-tänk nu!!

Börja ta promenader på morgonen och/eller kvällen med snart hoppas jag. Behöver lite mer ork och energi bara… Jag vet att motivationen inte kommer av sig själv utan man måste börja träna så kommer motivationen sen… Bakvänt men så är det. Motivationen kommer när man börjar se/känna resultat. Ska man gå och vänta på att motivationen skall komma av sig själv så får man vänta länge… Jag har ju testat det de senaste åren… =P

Längtar verkligen tills jag kan börja cykla!! Fast jag lär ju ska fixa en cykel först… Frågan är om jag ska köpa en damcykel eller satsa på en mountainbike? Fördel damcykel är att den är mer praktisk, har stora däck, pakethållare och är snyggare. Fördel mountainbike är att den är bättre för att kunna cykla längre sträckor och i terräng med samt så har den många växlar. Med en mountainbike skulle jag kunna cykla på elljusspåret och på vägen till syrran osv. Det funkar inte lika bra med en 3-växlad damcykel direkt. Vi bor ju längs en grusväg som oavsett var jag ska så måste jag ju cykla en kilometer på grus – vilket talar för en mountainbike! Ja valet är kanske inte så svårt ändå då? Man borde ju kunna fixa pakethållare på en sån med =)

Min drömcykel… som sagt opraktisk men ack så fin! =) Kan jag inte få en av varje? En fincykel att glida runt på och en muskelcykel att träna och cykla långt med… =P

 

Fake it til You Make It!!!

Ok!! Då kör vi. Jag saknar egentligen massa pepp, motivation och ork… Men ..

Fake it til You Make It!!! Heter det väl =P

Jag ska inte tänka så mycket utan bara göra! Inte gå och fundera och känna efter utan bara köra på.

• Boka träningspass, åka och träna och sen bara låta det vara så. Inget velande hit och dit.
• Ta en promenad på lunchen och dricka en shake efter. Done!
• Stå upp när jag jobbar! Check! Fixa en pilatesboll att sitta på kanske till och med.
• Tacka nej till kakor och sötsaker. No big deal.. Bara att säga nej och äta en frukt.
• Äta mer frukt och grönsaker – här kan jag verkligen förbättra mig!!
• Inte sitta och fundera, vela hit och dit och sen ge efter för impulsen om direkt tillfredsställelse.

Nu snackar vi långsiktigt tänkande!

Vad är Planen då? 0,5- 1 kg i veckan brukar ju sägas vara hälsosam viktnedgång att satsa på. Så om man tänker 15 veckor, give or take… låt oss säga 20 veckor och 12 -15 kg minus på vågen så är jag i så fall i mål i september.

21 september skall vi springa Tjurruset så då gäller det att vara tränad och stark.

Sen den 16 oktober åker jag och sambon utomlands och då vill jag vara stark, smidig och kunna visa mig på stranden. Jag vill känna att jag verkligen kan njuta av semester och må bra !

Det är mina måldatum!

Myrsteg/ babysteps.. osv

Igår var jag och tränad. ETT steg i rätt riktning!  Jag Ska inte träna idag, fast jag tänkt boka in mig på ett pass. Men så får jag hindra mig lite och tänka på att inte göra om samma misstag som ”alla andra gånger”… Mitt mönster är att jag börjar träna och då tränar jag 1-2 pass per dag i fem dagar… samt att jag börjar dricka shakes och räkna kalorier… och vips så är jag dunderförkyld och helt slut… Och tillbaka på ruta ett igen, fast med ytterligare 1-2 kg mer att gå ner…

Så nu ska jag ta det lugnt. Små steg så att jag inte snubblar och faller på näsan…

Det är 15 kg som skall bort. Det har tagit typ 3 år att bygga på så lär ju ska ta ett tag att träna bort de kilona nu med. Inga Quick-Fix funkar här inte.

MEN…  Jag är ju så otålig. Vill att det ska ske saker Snabbt!! NU! Direkt!

Jag saknar att må bra, att var pigg och glad. Jag saknar att kunna ha mina favoritkläder, att kunna känna att jag kan klä mig i vad jag vill utan att skämmas. Jag saknar mitt blonda och blåa hår. Jag saknar att ha snygga ögonfransar och se så där pigg och fräsch ut.

Jag har väl aldrig egentligen varit nöjd med hur jag ser ut eller min vikt. Men nu när jag väger 15 kg för mycket så saknar jag ändå att vara smal… eller i alla fall normalviktig.

Kanske är det de tankarna som spökar till det för mig? Som gör att jag undermedvetet inte orkar kämpa och som gör att jag hela tiden tappar motivationen? Att jag vet att jag var missnöjd då liksom nu, (fast då hade jag ju egentligen ingen anledning till att vara missnöjd …så korkad man är!! )

Men fokus nu är Små Steg Framåt, Små steg nedåt på vågen.

 

Bokat ett träningspass!

Jag har redan ångest och vill avboka.

Jag får nästan panik. Jag orkar inte träna!

Jag Vill Inte träna. Jag vill åka hem och lägga mig i soffan.

Barnfri och inga måsten hemma. Bara ligga i soffan och äta choklad.

Titta på Robinson.

Zumba, nej det orkar jag inte. Det kan jag inte heller.

Min kropp har glömt av allt sånt.

Koordination. Kondition. Jag har ju ont överallt!

Kämpar verkligen med att inte avboka.

Idag ska jag börja med ett första steg. Jag behöver börja med ett första steg för min egen skull, för min fysiska och framförallt för min psykiska hälsa. Detta fungerar inte längre att må dåligt!

Och just för att jag är barnfri så är det ju NU jag ska passa på!!

FOKUS nu är : Ett steg. Det är allt jag behöver ta. Ett steg! Jag behöver bara åka till träningen: Passet är 45 minuter. Jag ställer mig långt bak. Och jag gör bara rörelserna med benen, armarna behöver inte vara med . Fokusera på fötterna. En minut i taget. En låt i taget. Och sen åka hem och titta på Robinson! Och sen SOVA =D

 

Tankar kring ADHD…

Torsdag igen.
Två veckor till påsk =) Längtar efter skollov lika mycket som barnen gör tror jag =P

Var till BUP i tisdags och träffade en läkare.
Ett led i att få veta om min son får en utredning eller inte. Psykologen ska höra av sig kring vad som beslutas.
Läkaren kunde se vissa delar som visar på ADHD och gav rådet att läsa på lite kring detta på en sida om självhjälp.
Kollat igenom nu och sidan var jättebra men för mig så gav den inte så mycket ny information som hjälper mig.

Jag vet inte heller hur mycket jag ska prata med min son kring ADHD ? Han har ju inte en diagnos och jag vet inte hur det påverkar honom att börja prata om det?
Han är ju en mycket smart kille och han tänker mycket och jag vet inte hur det blir för honom ? Han förstår ju att han är annorlunda än andra, att han inte fungerar på samma sätt som sina klasskompisar. Att han får sitta själv när det blir jobbigt för honom. Att han ofta hamnar i bråk och att han ofta blir arg och inte kan kontrollera sina känslor och handlingar.
Jag och han pratar ju redan mycket kring hans svårigheter, hans känslor och de utmaningar som finns för honom i skolan och hemma.
Och han blir ju alltmer medveten om sina egna känslor och reaktioner på saker och ting. Han är ofta mycket duktig att sätta ord på sina tankar, funderingar och känslor.

För hans egen skull så hoppas jag faktiskt på en utredning. För att han skall kunna få rätt hjälp och stöd, och förståelse! För att han ska få känna att det inte är något fel på honom utan att det handlar om andra saker i kroppen som gör att det blir som det blir för honom.

– Han behöver rutiner och regler som fungerar i vardagen.
– Han behöver få röra på sig och få motion och hälsosamma fritidsintressen som han tycker är kul.
– Han behöver näringsrik och sunda matvanor, mindre socker.
– Han behöver bra sömnrutiner.
– Och framförallt behöver han förståelse kring sina svårigheter så att han får rätt stöd att orka med och fungera i skolan och hemma.

Och allt detta behöver han, oavsett diagnos eller inte. Jag kan ge honom allt det förutom omgivningens förståelse. Och den kommer jag ju aldrig kunna påverka mer än vad jag redan gör egentligen. Så egentligen, vad gör en diagnos på papper egentligen för skillnad?  Min son är den han är, oavsett vad en läkare kan skriva ner på ett papper.

 

Min älskade, komplicerade, känsliga, omtänksamma och alldeles underbara illa son =)

When You Doubt Your Own Sanity…

När frustrationen tar över och man bokstavligen dunkar huvudet i väggen, eller badrumsskåpet. Där var jag imorse, och har fortfarande en dov huvudvärk efter dunkandet och en liten antydan till bula..

Mitt utbrott hjälpte inget kan jag lova. Sonen blev bara än mer frustrerad och så arg på mig.

Ett väldigt dåligt sätt att lösa en konflikt.

Men ibland tar allt tålamod bara slut och jag vill bara lägga mig på golvet och gråta…

Men istället så dunkade jag huvudet så hårt jag orkade mot något hårt …

Det är inte min son som har svårigheter, det är uppenbarligen Jag som behöver hjälp…

 

… Ibland kan jag bli rädd för det. Att det är jag som skapar alla problemen, att det är jag som är orsaken till att inget fungerar. Att jag är en ”sån där mamma” som gör mitt barn ”sjukare” än vad han är. Att jag är en mamma som ”hittar på saker”, övertolkar och analyserar.

Jag vet med mig att jag kan vara lite hypokondrisk ibland, både gällande mig själv och gällande min son. Att jag kan ha en övertro på sjukvården och gärna vill söka vård när min son blir lite sjuk. Till exempel om han har ont i örat så vill jag gärna åka och kolla det på hälsocentralen direkt och så vidare… Men det vill jag tro handlar om att jag bara är lite väl överbeskyddande mot min son. Och att det beror på att jag ofta har ett ”katastroftänk” kring allt i mitt liv…

 

Träffar på föräldrar (mammor) i mitt jobb som lägger mer problem på sitt barn än vad som är verkligheten. Ofta handlar det om förälder som vill se och hitta diagnoser och sjukdomar som inte finns. Allt kring barnet övertolkas och det läggs till symtom. Det är säkert inte medvetet.

Och det är väl det som skrämmer mig mest. Att jag själv inte är medveten om vad jag gör? Att det är jag som är knäpp, och inte mitt barn som har svårigheter… För det är ofta jag känner så – att det är MIG det är fel på. Att det är jag som misslyckats med att uppfostra min son, misslyckats med att ge honom rätt verktyg för att klara med omvärlden. Jag blir rädd att jag istället för att se det egentligen problemet så söker jag diagnoser och förklaringar utanför mig själv och mitt ansvar.

Sen antar jag att det är vanligt att tvivla på sig själv. Att man lyssnar på omgivningen som säger att jag bara har en bortskämd och ouppfostrad skitunge som inte kan bete sig och lyssna som alla andra barn .

Men jag är inte ute efter någon diagnos. Jag vill bara att min son ska få rätt stöd och hjälp, och att även jag ska få det för att kunna ge min son samma rättigheter och tillgång till utbildning, skola, hälsa och vänner som alla andra –  även fast han inte passar in i den fyrkantiga formen.  Att min son ska få ett gott mående.