Jag har inte varit så aktiv kring hur det är med mig och mitt liv..
Jag och sonen flyttade in i en egen lägenhet i början av februari och bodde där på veckorna och var i huset på helgerna. Sonen har fått styra mycket kring detta och jag har anpassat mig till vad han önskat. Efter ett par veckor så blev det mer och mer att han ville vara i huset och nu är vi knappt i lägenheten alls. Så jag har sagt upp den och vi flyttar tillbaka helt till huset och min sambo inkl alla barn. Sonen är positiv till detta.
Jag har gått hos familjebehandlare sedan januari och fått mycket stöd och hjälp av dem. Skolan har väl inte gjort så mycket egentligen mer än att lärarna försöker anpassa dagarna efter dagsformen hos Jonathan.
BUP kunde inte hjälpa oss alls sa de (!) utan hänvisade till skolan men att jag fick återkomma till hösten om det inte blivit bättre…
Största förändringen är min sons mående och humör. Vet inte vad som varit skillnaden men något har hänt. Han börjar må bättre, färre utbrott och hans glädje börjar komma tillbaka.
Vet inte om det handlar om att jag blivit tydligare och rakare mot honom, att han fått en paus från bonusfamilj och kände att jag lyssnade på honom när han ville flytta. Har varit några bra veckor nu och jag hoppas det skall fortsätta i den riktningen.
Han är på skolan men får inte så mycket skolarbete gjort – men jag känner att det får skolan jobba med. Jag kan bara jobba med Jonathans mående utanför skoltid. Skolan lägger gärna allt ansvar på mig som förälder och vill att jag ska förändra Jonathan. Jag känner jag gjort och gör vad jag kan men att skolan behöver göra något för att få honom att vilja stanna kvar i skolan under dagarna. Under januari till mars så har jag varit med honom på skolan nästan varje dag och det kan jag inte fortsätta med när mitt jobb blir lidande. 2 månader till sommarlov och jag hoppas det ska fortsätta i en positiv riktning. Annars kommer jag byta skola på något sätt.
Hemma så är det väl som det alltid varit. Skillnaden är min inställning och mitt sätt att hantera min sambo och hans barn. Vi har miljoner saker att jobba med och det kommer ta tid. Så är det väl när man är två familjer som skall bli en… Det går inte i en grisblink direkt att få allt att fungera… ; ) Men jag har blivit tydligare mot min sambo kring vad jag tycker och vad jag anser vara viktigt. Vi har väldigt olika uppfostringsstilar – Jag är demokratisk och han är auktoritär – och inget är fel med någondera men det blir många krockar…
Jag har insett mina egna fel och brister och fokuserar mer på att jobbar med dem istället för att kritisera min sambo.
Jag har curlat sönder min son och det är de konsekvenserna som kommer nu för honom. Jag har varit för snäll och inte haft tydliga regler och gränser som förälder. Jag har skämt bort honom. Mycket handlar om min egen personlighet – Jag har Alltid varit för snäll mot andra i min omgivning så det vore väl konstigt egentligen om jag inte varit sån som förälder med.. Jag är för demokratisk och för snäll. Jag behöver vara mer tydlig förälder och sätta tydligare gränser och stå på mig i konflikter.
Jag har omedvetet försökt kompensera och i all välmening gett min son allt… men det har blivit en björntjänst.
Men det är bara att kämpa på och börja göra rätt och försöka reparera det som varit… Ingen är en perfekt förälder och bättre inse det nu vid 8 års ålder än när han är 16 och ute på glid…
