Tankar kring ADHD…

Torsdag igen.
Två veckor till påsk =) Längtar efter skollov lika mycket som barnen gör tror jag =P

Var till BUP i tisdags och träffade en läkare.
Ett led i att få veta om min son får en utredning eller inte. Psykologen ska höra av sig kring vad som beslutas.
Läkaren kunde se vissa delar som visar på ADHD och gav rådet att läsa på lite kring detta på en sida om självhjälp.
Kollat igenom nu och sidan var jättebra men för mig så gav den inte så mycket ny information som hjälper mig.

Jag vet inte heller hur mycket jag ska prata med min son kring ADHD ? Han har ju inte en diagnos och jag vet inte hur det påverkar honom att börja prata om det?
Han är ju en mycket smart kille och han tänker mycket och jag vet inte hur det blir för honom ? Han förstår ju att han är annorlunda än andra, att han inte fungerar på samma sätt som sina klasskompisar. Att han får sitta själv när det blir jobbigt för honom. Att han ofta hamnar i bråk och att han ofta blir arg och inte kan kontrollera sina känslor och handlingar.
Jag och han pratar ju redan mycket kring hans svårigheter, hans känslor och de utmaningar som finns för honom i skolan och hemma.
Och han blir ju alltmer medveten om sina egna känslor och reaktioner på saker och ting. Han är ofta mycket duktig att sätta ord på sina tankar, funderingar och känslor.

För hans egen skull så hoppas jag faktiskt på en utredning. För att han skall kunna få rätt hjälp och stöd, och förståelse! För att han ska få känna att det inte är något fel på honom utan att det handlar om andra saker i kroppen som gör att det blir som det blir för honom.

– Han behöver rutiner och regler som fungerar i vardagen.
– Han behöver få röra på sig och få motion och hälsosamma fritidsintressen som han tycker är kul.
– Han behöver näringsrik och sunda matvanor, mindre socker.
– Han behöver bra sömnrutiner.
– Och framförallt behöver han förståelse kring sina svårigheter så att han får rätt stöd att orka med och fungera i skolan och hemma.

Och allt detta behöver han, oavsett diagnos eller inte. Jag kan ge honom allt det förutom omgivningens förståelse. Och den kommer jag ju aldrig kunna påverka mer än vad jag redan gör egentligen. Så egentligen, vad gör en diagnos på papper egentligen för skillnad?  Min son är den han är, oavsett vad en läkare kan skriva ner på ett papper.

 

Min älskade, komplicerade, känsliga, omtänksamma och alldeles underbara illa son =)

When You Doubt Your Own Sanity…

När frustrationen tar över och man bokstavligen dunkar huvudet i väggen, eller badrumsskåpet. Där var jag imorse, och har fortfarande en dov huvudvärk efter dunkandet och en liten antydan till bula..

Mitt utbrott hjälpte inget kan jag lova. Sonen blev bara än mer frustrerad och så arg på mig.

Ett väldigt dåligt sätt att lösa en konflikt.

Men ibland tar allt tålamod bara slut och jag vill bara lägga mig på golvet och gråta…

Men istället så dunkade jag huvudet så hårt jag orkade mot något hårt …

Det är inte min son som har svårigheter, det är uppenbarligen Jag som behöver hjälp…

 

… Ibland kan jag bli rädd för det. Att det är jag som skapar alla problemen, att det är jag som är orsaken till att inget fungerar. Att jag är en ”sån där mamma” som gör mitt barn ”sjukare” än vad han är. Att jag är en mamma som ”hittar på saker”, övertolkar och analyserar.

Jag vet med mig att jag kan vara lite hypokondrisk ibland, både gällande mig själv och gällande min son. Att jag kan ha en övertro på sjukvården och gärna vill söka vård när min son blir lite sjuk. Till exempel om han har ont i örat så vill jag gärna åka och kolla det på hälsocentralen direkt och så vidare… Men det vill jag tro handlar om att jag bara är lite väl överbeskyddande mot min son. Och att det beror på att jag ofta har ett ”katastroftänk” kring allt i mitt liv…

 

Träffar på föräldrar (mammor) i mitt jobb som lägger mer problem på sitt barn än vad som är verkligheten. Ofta handlar det om förälder som vill se och hitta diagnoser och sjukdomar som inte finns. Allt kring barnet övertolkas och det läggs till symtom. Det är säkert inte medvetet.

Och det är väl det som skrämmer mig mest. Att jag själv inte är medveten om vad jag gör? Att det är jag som är knäpp, och inte mitt barn som har svårigheter… För det är ofta jag känner så – att det är MIG det är fel på. Att det är jag som misslyckats med att uppfostra min son, misslyckats med att ge honom rätt verktyg för att klara med omvärlden. Jag blir rädd att jag istället för att se det egentligen problemet så söker jag diagnoser och förklaringar utanför mig själv och mitt ansvar.

Sen antar jag att det är vanligt att tvivla på sig själv. Att man lyssnar på omgivningen som säger att jag bara har en bortskämd och ouppfostrad skitunge som inte kan bete sig och lyssna som alla andra barn .

Men jag är inte ute efter någon diagnos. Jag vill bara att min son ska få rätt stöd och hjälp, och att även jag ska få det för att kunna ge min son samma rättigheter och tillgång till utbildning, skola, hälsa och vänner som alla andra –  även fast han inte passar in i den fyrkantiga formen.  Att min son ska få ett gott mående.

Miss failure

Den där känslan av att vara misslyckad. Att inte duga. Känslan av att vara värdelös. Att man inte klarar av någonting. Att allt man försöker göra blir fel. Den där ångesten som växer fram. En slags panik som trycker över bröstet av att man är misslyckad.

Katastroftankarna. Att man misslyckats och gjort en massa fel på jobbet, i sitt liv, med allt.

Som att man bara går och väntar som en strykrädd hund på att folk ska skälla ut en från ingenstans för saker man inte ens vet om att man gjort fel. Den stresskänslan i mellangärdet hela tiden – från att man vaknar tills man somnar på kvällen. Pulsen som slår och man blir andfådd. Man går till jobbet och försöker göra sitt bästa men det räcker aldrig till. Man är lika värdelös som igår. Man kommer hem och samma känsla infinner sig.

Ibland på helgerna kan man glömma bort den där känslan. När man ligger i soffan och tittar på någon serie, när man flyr in i en annan värld. Där och då kan lugnet infinna sig. Tränga undan all ångest, rädsla och stress.

När jag äter så försvinner den känslan. För en stund. Sen kommer den tillbaka och då ofta ännu strakare eftersom jag då även har ångest över att jag ätit och att jag ätit så mycket och så onyttigt. Då blir jag illamående. Och ledsen. Och känner mig misslyckad.

Jag bara längtar efter en paus. Att få vila från dessa känslor. Att få känna lugn och harmoni. Att få slappna av och känna mig nöjd med mig själv och mitt liv.

Längtar efter att få känna att jag duger. Att jag är bra som jag är och att det är tillräckligt. Att inte känna att en katastrof väntar runt hörnet.

Jag vill känna att jag klarar av saker och att det räcker. Jag vill kunna leva här och nu och känna det utan att få andnöd och panik som trycker över bröstet.

Livskris eller bara deppig?

Haft en helg borta. Barnfri, bara jag och sambon. Mycket välbehövligt men samtidigt svårt att slappna av och bara vara i nuet. Jag har en ständigt närvarande oroskänsla som gör att jag inte kan slappna av.

Utöver det så känner jag att jag hela tiden har en sorts likgiltighetskänsla inombords. Jag blir aldrig riktigt glad längre. Helgen borde ha varit fantastisk, och det var den! men jag kunde inte känna de känslorna riktigt. Jag var mer jämngrå. Verkligen trist. Saknar att känna mig glad, lycklig, förälskad, kär, flamsig, spontan osv… De där härliga sköna känslorna. Just nu känns det mer som att de är instängda djupt inom mig. Fängslade och tystade.

Samma med min matlust. Helt borta. Jag känner att jag är hungrig men finns liksom inget jag vill äta. Mår mest bara illa på tanken på mat. Jag äter ju ändå men det blir inga bra val, mest sötsaker, godis och mackor. Det blir ingen bra energinivå och jag är mest bara trött, sur och grinig. Känner mig värdelös, fet och ful – mer än vanligt.

Försöker analysera och fråga mig själv. Vad är det som är jobbigast? Vad är det egentligen som är det största problemet? Vad är det som gör att jag mår dåligt?

Stress brukar härstamma från att man inte känner att man har kontroll. Att man förlorat sin KASAM, Känsla av sammanhang. Känner man att man har kontroll på sitt liv så brukar man klara av mycket stress och händelser. Men känner man att man står i gungfly och inte har något stabilt att hålla fast i så blir det svårt att ha kontroll på något i sitt liv. Och just nu är det få saker jag har kontroll över och kan känna mig trygg i.

Hemma är ett kaos, och på jobbet likaså. Vänner har jag inga och fritid är obefintlig. Min kropp är ett vrak av övervikt och onda höfter och rygg. Jag är missnöjd med det mesta av mitt utseende just nu och känner mig inte hemma alls i min kropp. Psykiskt är jag trött och slut. Jag är sur och grinig och inte alls mig själv. Jag tvivlar på alla känslor jag känner och vet inte vad som är vad och varför jag känner som jag gör. Jag reagerar inte som jag är van vid i olika situationer. Jag är inte mig själv.

Jag ifrågasätter hela mitt liv och mig själv. Det låter ju som en livskris jag går igenom? Att ifrågasätta meningen med livet, sin egen existens och meningen med allt.

Jag och min sambo pratade igår om en man som vunnit en halv miljard på lotto. Det blev för mig så existentiellt jobbigt att tänka den tanken att jag fick nästan en svindlande ångest. Vad är meningen med att vinna så mycket pengar? Vad kan en person göra med så mycket pengar? Vad är syftet med det? Nej det blev för mycket för mig att ta in.

Det kanske är en livskris jag går igenom just nu? Inte bara stress och depression?

 

 

Trotssyndrom?

Jag läser mig snurrig på allt jag kommer över på internet om Trotssyndrom, ODD.

Det krävs ingen diagnos för att få rätt hjälp i skolan. Men om en vecka börjar min son i andra klass. Förra terminen var en mardröm. Han hatar skolan. Det är inget fel på skolan, de gör vad de kan för att hjälpa min son. Men det är inte tillräckligt. Någonstans mellan raderna antyds att det handlar om att han är ouppfostrad, att han är bortskämd och att jag är för snäll som förälder.

Det antyds, och sägs rakt ur, till mig även utanför skolans värld av omgivningen, vänner, familj och bekanta.

Och visst, så kan det vara. Jag är ingen perfekt förälder och jag har mina brister och har säkert gjort massor av fel när jag uppfostrat min son. Men jag ber om hjälp och jag jobbar aktivt med mina brister med hjälp av professionella.

Men min sons mående och problem kvarstår. Och visst, jag köper att det kan vara miljöbetingat. Att hans svårigheter beror på hans uppväxt. Jag har gjort mitt bästa men inte alltid räckt till.

Men jag har sedan han var liten haft en känsla av att det är något mer. Man tycker väl alltid att sitt eget barn är speciellt och extra och verkar vara lite mer krävande än alla andra lugna snälla barn…

Men han har sedan han lärde sig gå varit den viljestarka egensinniga lilla vildungen.

Vi kunde inte längre flyga för han klarade inte av att sitta still. Han älskade att bada men på simträningen så slog han bakut så fort det skulle vara lärarstyrt. Förskola har aldrig fungerat bra med att bli lämnad. Hans 3-årstrots var fruktansvärd. Jag gick en föräldrautbildning då för att klara av det (gick COPE).

Han har alltid gått sin egen väg. Alltid varit social, framåt och orädd. Alltid sagt vad han tycker och tänker. Alltid frågat kända som okända människor.

Han har det största rättspatos jag sett hos ett barn. Rätt skall vara rätt och ingen får göra något som är dumt eller fel.

Man har inte kunnat bestämma över honom utan att kunna ge en saklig och begriplig förklaring till vad som skall görs och varför. Han har alltid haft ett stort behov av rutiner och förberedelser.

Jag har skämt bort honom och antagligen varit för snäll. Så är det. Han är mitt enda barn och jag har varit ensamstående med honom sedan han föddes. Det har varit han och jag. Vi har ätit den mat han äter och tycker om. Vi har gjort saker han tycker är roligt och vi har sovit i samma säng för att det är mysigast. Han har alltid vägrat att sova själv sedan han föddes.

För honom blev det en stor omställning när jag träffade min sambo och vi senare flyttade ihop. För min son blev det en krock på många plan.

Och kanske är det här som hans tvångsyndrom ”utlöstes” ?

Hösten 2015 var det konflikter som inte var nådiga.

Min son mådde ( till en början) bra av min sambos rutiner och tydlighet. Det var bra för honom att lära sig att lyssna. Men det var väldigt svårt för honom.

Han har hela sitt liv haft mig runt sitt lillfinger och jag har låtit honom bestämma. Min sambos auktoritet och uppfostringsstil var vad som behövdes för min son. En jämvikt, balans mot min mjuka föräldrastil.

Men någonstans blev det för mycket för min son. Och för mig. Alla konflikterna blev för många och tog över hela vardagen. Någonstans bröts min son ner. Han förlorade sin självkänsla. Han kände sig orättvist behandlad. Han lärde sig att ljuga. Han blev frustrerad, arg och besviken.

Och jag hamnade mellan. Mellan min son och min sambo.

Jag tvivlar på min föräldraförmåga. När alla säger att jag gör fel, att jag är för snäll och inte klarar av att uppfostra min son. Då litar jag på min sambo som uppfostrat så många barn. Då måste mitt sätt vara fel och jag behöver ändra mitt sätt att vara.

Här hamnade jag vilse. Och det får min son betala för nu. Jag klandrar mig själv för att han mår dåligt. För att han inte klarar av vardagen. För att han inte klarar av skolan. För att han är beroende av data och mobil. Klandrar mig själv för att jag har misslyckats.

Samtidigt kan jag inte känna att jag är en dålig förälder. Jag är inte sämre än någon annan. Jag får ofta höra att jag är bra med barn, och barn dras till mig. Jag älskar att umgås med barn. Det ger mig glädje och energi att prata och umgås. Jag är ingen dålig människa. Jag jobbar med barn, och har många syskonbarn som

Vad är det som gör mig sämre än alla andra föräldrar?
Vad är det som gör att just Min son inte klarar av skolan? Vad är det som gör att han har de problem som han har med sitt humör och temperament?

Där för läser jag på om ODD. Därför söker jag information.

VAD är det JAG kan göra för att hjälpa honom? Mer än att förändra mitt sätt att vara, utan att sluta vara JAG?

Högkänslig?

Det mesta i mitt liv just nu kretsar kring min son.

Sedan november har det varit en tuff period för honom och hans mående. Han vägrar gå till skolan, vill inte vara där och rymmer (flyr som han säger) från skolan. Det har varit otaliga konflikter, utbrott och känslor för honom. Jag känner att jag snart har gjort allt jag kan tänka mig för att hjälpa honom och för att hitta någon lösning. Skolan försöker hitta lösningar, BuP vill inte hjälpa och jag vänder mig ut och in.  Om jag bara kunde förstår honom?! Så att jag kunde hjälpa honom…

Jag Googlar och läser allt jag kommer över kring barns utveckling och annat för att hitta tips och förståelse. Idag snubblade jag över  denna sida om högkänsliga barn.   Kände igen så mycket i texten som stämmer in på min son. Klistrar in lite axplock kring detta

” Rastlöshet, humörssvängningar. Det här virrvarret av känslor och intryck gör att dessa barn oftast upplevs som jobbiga och blir lätt rastlösa och kan ha kraftiga humörssvängningar. Det är här det som vuxen är viktigt att förstå att barnen är ”overloaded” med känslor och har svårt att hantera och sortera allt de känner och upplever. De kan lätt upplevas som dramatiska men det är för att de känner alla känslor så mycket mer intensivt än vad andra gör. Ilska, glädje, sorg och kärlek. Vad det än är för känsla så känner dessa barn dessa känslor så mycket mer intensivt än andra och det kan därför ofta bli känsloutbrott som ofta drar med sig omgivningen. Alla känslor blir dubbelt så starka och det kan vara svårt för barnen att själva förstå vad det är som händer inom dem. Det är högt eller lågt och det verkar sällan finnas något mellanting.”

Även kring beröring och känslighet för intryck.

”Dessa barn känner och tar in mer än 60 gånger så mycket mer intryck än andra och är ständigt påkopplade med sina känselspröt hela tiden på helspänn på sin omgivning vilket gör att en dag på förskolan eller i skolan eller en dag fylld av många olika intryck, många möten med många människor blir alldeles för mycket för dessa barn. 
Som högkänslig så känner man in energier, humör, sinnesstämningar och nyanser och man ser och upplever saker som andra människor inte ens tänker på. Något som är väldigt vanligt är att man känner in det som inte sägs om människor inte är ärliga vilket gör att barnen inte vet hur de ska handskas med alla sina känslor då den vuxna visar en sak men säger med sin energi en annan.

//

 De känner andra människors känslor i sin kropp och själ som att det vore deras egna så till slut blir det så svårt för dem att skilja på vad som är de och vad som är de andra.
Detta gör att som högkänslig tar man på sig och lägger på sig så mycket som inte är ens eget. Ofta är dessa barn känsliga för ljud och ljus men även för kläder. Dessa barn vill ofta endast bära mjuka kläder och har ofta svårt för hårda material såsom jeans tex.”

Min son vägrar, och har alltid gjort, använda jeans och skjortor. Är väldigt känslig för hur kläderna känns, sen hur de ser ut och sitter spelar ingen större roll.  Han har ett stort behov av beröring, han vill gärna få massage på morgon när han skall vakna och på kvällen när han skall somna, han vill ofta sitta i knä, kramas och vara nära. Samtidigt har han en enorm integritet så ingen kan tvinga sig på honom och kräva en kram eller uppmärksamhet. Han reagerar direkt på andras känslor och tonfall. Han kan inte ljuga och han är väldigt omtänksam och mån om andra. Vill att allt skall vara rättvist. Han vill förstå allt och frågar och analyserar ofta saker han hör och ser. Redan när han var liten sa hans morfar att han var en liten filosof .

Min son är väldigt känslig. Och jag antar det blir på gott och ont. Tyvärr verkar alla i hans omgivning mest se det onda i att vara känslig när han ofta reagerar så starkt och explosivt. Ska ta till mig av tipsen och försöka se om det kan bli någon förändring för honom till bättre mående.

Min blogg

 

Jag tänkte jag skulle försöka komma igång och blogga lite mer frekvent. Vet att jag mår bra av det och tycker det är skoj =) Tiden finns inte alltid till men ska ändå försöka ventilera lite nu och då kring mitt liv, mina tankar, känslor och funderingar.

Jag tänker att Min blogg mestadels kommer handla om:

• Barn och föräldraskap

Jag är Mamma till en (6-årig son) samt har blivit bonusmamma till fyra barn (ålder 6, 8, 12 och 15 år) sedan typ ett år tillbaka.

• Hälsa såsom vikt, träning och må bra

Att träna och må bra, hälsotrender, dieter, att stressa mindre och äta nyttigare.

• Och mycket mat

Kommer Framförallt  vara gluten och mjölkfritt, kring att testa nya recept och att baka massa gott… =) 

 Så Välkomna!

Nu kör vi =D

 

Onsdagsmorgon

 

Sonen önskade sig i förrgår ”vit gröt” till frukost. Frågade flera gånger om det var mannagrynsgröt han menade och han sa ja. Igår morse gjorde jag mannagrynsgröt – men tji fick jag för det var ju såklart TOMETGRÖT han menade…

Tjurskaft så vägrade han att smaka på gröten, jag Vet att han tycker om den men han valde sin vrånga sida och åt ingen frukost alls…

Imorse hade jag gjort risgrynsgröt, och serverade glad i hågen detta till honom… Men tji fick jag igen. Inte ville han ha någon gröt inte. Minns inte allt som var fel på den men han åt inte en tugga ens… Han skulle ha mitt kaffe ..

Detta följdes av en ca 20 minuter lång kamp med trugande, lockande, hot och många sura miner hos både honom och mig. Han lovade att äta upp sin kaviarmacka innan han gick till bilen….

Tro ni han åt upp den? Nope…

Jag tog med den ut till honom i bilen vilket gjorde honom svinförbannad och han kastade ut mackan genom bildörren… Yeay vad roligt livet är med en trotsig 6-åring och stressad mamma… Jag tappar tålamodet. Säger att han äter upp mackan annars blir han av med telefonen där han kollar Pokémon på Netflix… Han vägrar i sten vilket gör att jag tar ifrån honom mobilen. Total jordkredsreaktion…

Hur som gick jag in, hämtade två mandariner och två bananer. Samlade ihop mig själv och gick ut med nytt mod och tålamod, Öppnar bildörren och ser att han har format ett fuck you-finger med sin skidhandske… Då brast det:

Jag kunde inte hålla mig för skratt! Denna lilla underbara skitunge som på sitt bästa sätt försöker göra uppror och visa hur missnöjd han är… Han är verkligen helt underbar.

Jag erbjöd honom frukt, han tog en banan ”För det mättar bäst” och han ville spara mandarinerna till fruktstunden på skolan. Och så åkte vi. Båda nöjda och glada och allt dåligt morgonhumör som bortblåst .

 

Rätt eller fel? Så var det vår morgon blev, något förkortad. Det är inte lätt att vara förälder. Så är det bara.

Men man gör sitt bästa.

Jag är medveten om att jag skämt bort min son. Att jag curlar och gör honom björntjänst efter björntjänst men nånstans försöker jag bara göra mitt bästa för att han skall må bra och få en bra uppväxt. Jag gör många fel, men vill tro att jag gör många rätt också mellan gångerna.

Höstkläder

Tog fram skrutts skaloverall från i våras för att kolla skicket… Och ser då att den är i 110!!!!

Jag var helt absolut tvärsäker att den var 104 och därmed för liten nu…
Men tydligen var jag så förutseende i våras och köpte den i större storlek inför hösten…
Har ett svagt minne att jag fyndade den på villervalla när de nyss öppnat i Alingsås…

Så hur blir det nu ? Köpte ju en ny blå för knappt en vecka sen i 110… Så nu har han två skaloveraller…

Plus.en P.o.p skaljacka, en svart softshell och minst 1 till regntålig höstjacka… Plus regnkläder!
Och väntar svar om ett skalset fr P.o.p…

Vardag för en shopoholic…. Köper och minns inte allt som ”fyndats”… 😉
Å andra sidan, ska det regna såhär så lär det behövas ombyten… 😉

Hemlängtan!

Pratade med J om var han bor häromdan.. Fortfarande svårt med två olika hem där mammas lägenhet fortfarande inte är riktigt ”hemma”…

Jag försöker lite pedagogisk prata om detta och säger att han bor ibland hos pappa och ibland hos mamma så han har två hem.

Då säger han att Nej han har tre, för han bor i Nojjan med (Norrland!)

Jajust säger jag Är det hos momma o moffa du menar eller hos melinda meralda (Emmielinda och Esmerallda som är hans kusiner).

Ja men då har jag ju fyra hem säger han då ; )

Mitt hjärtegull!! =)

…..

Cyklade till tågstationen igår och J blir jätteglad och säger Ska vi åka tåg nu?
Nej säger jag, vi ska handla.

Men du sa ju att vi skulle åka till Norrland om en månad….

Ja om en månad men då ska vi åka bil…

…

Tror det är fler än jag som längtar hem till Norrland… ; )