Den där känslan av att vara misslyckad. Att inte duga. Känslan av att vara värdelös. Att man inte klarar av någonting. Att allt man försöker göra blir fel. Den där ångesten som växer fram. En slags panik som trycker över bröstet av att man är misslyckad.
Katastroftankarna. Att man misslyckats och gjort en massa fel på jobbet, i sitt liv, med allt.
Som att man bara går och väntar som en strykrädd hund på att folk ska skälla ut en från ingenstans för saker man inte ens vet om att man gjort fel. Den stresskänslan i mellangärdet hela tiden – från att man vaknar tills man somnar på kvällen. Pulsen som slår och man blir andfådd. Man går till jobbet och försöker göra sitt bästa men det räcker aldrig till. Man är lika värdelös som igår. Man kommer hem och samma känsla infinner sig.
Ibland på helgerna kan man glömma bort den där känslan. När man ligger i soffan och tittar på någon serie, när man flyr in i en annan värld. Där och då kan lugnet infinna sig. Tränga undan all ångest, rädsla och stress.
När jag äter så försvinner den känslan. För en stund. Sen kommer den tillbaka och då ofta ännu strakare eftersom jag då även har ångest över att jag ätit och att jag ätit så mycket och så onyttigt. Då blir jag illamående. Och ledsen. Och känner mig misslyckad.
Jag bara längtar efter en paus. Att få vila från dessa känslor. Att få känna lugn och harmoni. Att få slappna av och känna mig nöjd med mig själv och mitt liv.
Längtar efter att få känna att jag duger. Att jag är bra som jag är och att det är tillräckligt. Att inte känna att en katastrof väntar runt hörnet.
Jag vill känna att jag klarar av saker och att det räcker. Jag vill kunna leva här och nu och känna det utan att få andnöd och panik som trycker över bröstet.
gimzan 